Undervisningsministern: En gedigen allmänbildning är gymnasiets viktigaste uppgift
Gymnasiet är en unik tid i livet, på tröskeln till vuxenlivet: en möjlighet att lära sig nya saker på ett mångsidigt sätt, vidga sina vyer, bilda sig. Det som är värdefullt med gymnasiet är just precis att man kan studera olika ämnen på ett mångsidigt sätt, lära sig saker i ett brett perspektiv. Detta är det allra värdefullaste med gymnasiet. Allmänbildningen kommer också i framtiden att utgöra själva kärnan i vår gymnasieutbildning.
Regeringen inledde en reform av gymnasielagen under halvtidsgranskningen i april. Den nuvarande lagen kom till för ca tjugo år sen, och gymnasiet har inte stått i fokus för en enda regering under de senaste åren. Under den förra regeringens mandatperiod försökte man förnya gymnasiet med hjälp av en ny timfördelning, men det blev aldrig mer än en uppdatering, eftersom det handlade om ett nollsummespel där olika ämnen ställdes mot varandra.
Forskarna oroar sig för att gymnasiet kan hamna i skymundan. När åldersklasserna minskar och framtiden frågar efter allt mer efter nytt kunnande, ter sig gymnasiet allt mindre lockande. Andra orosmoment handlar om att kompetensgrunden smulas sönder, gymnasisterna lider av stress och utmattning och flaskhalsar på vägen till högre utbildning.
Enligt regeringens beslut är målet med gymnasiereformens att öka gymnasieutbildningens dragningskraft som en allmänbildande utbildningsform som ger behörighet för fortsatta högskolestudier, förbättra utbildningens kvalitet och inlärningsresultaten samt göra övergången från studierna på andra stadiet till studier på högskolenivå smidigare.
Eftersom reformen nyss satt igång och en öppen beredning på bred front och en turné på fältet är på gång, finns det många frågor och spekulationer, till och med rädslor, i luften. Förhoppningsvis kommer jag åtminstone att kunna skingra en del av dem med vad jag nu har att säga.
Målet med gymnasiet är att stödja de studerandes utveckling till goda, harmoniska och bildade människor och samhällsmedlemmar. Vi har varken tänkt väcka upp den förra regeringens timfördelningsplaner eller för avsikt att t.ex. ställa matematik och humanistiska ämnen mot varandra. I framtidens gymnasium ska man ingalunda kunna gå ut gymnasiet utan att känna till och förstå t.ex. historia. Det finns inga planer på att göra ett enda ämne valfritt och reformen fokuserar inte heller i övrigt på hur olika ämnen förhåller sig till varandra, utan på hur vi kan stärka samverkan mellan dem.
En gedigen och bred allmänbildning bör också innehålla sådana kompetenser som behövs i framtiden, som t.ex. livslångt lärande, problemlösning och växelverkan samt att gestalta omfattande helheter och etiska frågor samt kulturell lyhördhet. En av de viktigaste frågorna handlar om att reflektera över är hur vi kan få till stånd ett fördjupat samarbete mellan olika ämnen. Då kan de studerande också bli bättre på att få syn på meningsfulla samband mellan olika frågor.
En annan viktig aspekt handlar om behovet av att höja utbildningsnivån i vårt land. Högskolorna har blivit tvungna att lätta på kraven på nya studerande. Det finns inte tillräckligt många sökande som kan lång matematik för att fylla upp alla nybörjarplatser i ämnen där det krävs kunskaper i matematik. De ungas språkval har också har blivit allt ensidigare.
De här trenderna har fortgått i flera års tid och väcker oro, eftersom det krävs allt mer och mångsidigare kunskaper i framtiden. De alltmer försvagade kunskaperna i matematisk-naturvetenskapliga ämnen och de allt ensidigare språkkunskaperna är de vanligaste exemplen på detta. Men det betyder inte att reformen enbart eller i synnerhet skulle handla om att stärka matematikens eller språkens roll. Rubriken på Helsingin Sanomats redaktörs i och för sig förtjänstfulla artikel har kunnat ge läsaren den felaktiga uppfattningen att det vore frågan om att göra om timfördelningen för att ge matematiken eller språken fler timmar på bekostnad av realämnena. Någon sådan plan hyser ministeriet inte.
Den allra viktigaste frågan gymnasiereformen ska ta ställning till är hur vi kan se till att gymnasiet framöver ska ge de studerande en allt mer gedigen allmänbildning – ge dem kunskaper, färdigheter samt självförtroende och motivation som bär också med tanke på fortsatta studier, omvandlingarna i arbetslivet och i en värld av kontinuerligt lärande.
Det tredje viktiga temat gäller de studerandes välbefinnande. Att frigöra sig, göra upp framtidsplaner, mogna, ha växtvärk – allt det hör till gymnasieåren. Allt fler gymnasister blir utmattade eller upplever för mycket stress och drabbas av skolleda, trötthet och ångest. Men gymnasiet måste få vara ett bra ställe där man trivs, oavsett vilka mål som ställts upp för det. Där måste finnas stöd och hjälp för våra ungdomar, så de hittar sina egna styrkor. De ska få växa upp till nyfikna, kunskapstörstiga världsmedborgare som tror på sig själva och förhåller sig positivt till de möjligheter förändringarna i världen för med sig.
I anslutning till gymnasiereformen bör vi fästa särskild uppmärksamhet vid att gymnasiestuderandena ska må bra. Lärande förutsätter en välmående och trygg omgivning där var och en får det stöd som behövs. Det är viktigt att de studerande uppmärksammas som individer. Vi bör försäkra oss om att de unga stöds i sina val och får tillräckligt med stöd och handledning. Det är helt klart att ingen ska behöva avbryta gymnasiet på grund av ekonomiska orsaker. Dessutom måste vi satsa på lärarnas kunnande. Lärarna behöver stöd med tanke på alla förändringar som är på gång inom utbildningssektorn. Lärarutbildningen och lärarnas kunnande utvecklas inom ramen för ett riksomfattande forum för lärarutbildning, och budgetanslagen för fortbildning av lärare har utökats och ska få mer finansiering.
För det fjärde bör man lyfta fram smidiga övergångar. Sju av tio nya studenter fortsätter inte studera följande höst. Detta beror på att antagningen av studerande för närvarande är ett system som betonar inträdesförhör, vilket avviker från praxis internationellt. För gymnasiestuderandena ter sig inträdet till studierna som en sträng, stressande tävling, som man måste träna för. Särskilt frustrerande är det att de flesta studenter sist och slutligen får börja studera det de ville, men det går åt flera år före det. Den typens väntrum har vi inget behov av.
Därför har vi kommit överens med högskolorna om att de i fortsättningen i högre grad ska använda sig av studentbetyget vid antagningen av nya studerande. Forskningen stöder också detta. Samtidigt ska möjligheten att komma in via inträdesprov kvarstå och det ska finnas flera olika vägar in i högskolorna. Å andra sidan utökar vi också möjligheterna för dem som inte klarat sig så bra i studenten.
De senaste dagarna har universitetens nya modeller för poängsättning av vitsorden i studentexamen väckt uppståndelse. Det ingår i högskolornas grundlagsstadgade autonomi att det är de som beslutar om kriterierna för antagning av nya studerande; det är inte statsmakten som bestämmer dem.
Jag anser det oundvikligt att högskolorna och fältet på andra stadiet (gymnasier och yrkesskolor) intensifierar sitt samarbete. Högskolornas bedömningar får inte komma som en överraskning för gymnasierna och yrkesskolorna, och det är också otänkbart att högskolorna inte skulle få berätta vilka förväntningar de har på läroanstalterna på andra stadiet. Vi behöver ett utbildningssystem som utgör en obruten kedja.
De studerandes måste också få veta vad som förväntas av dem. De unga bör stödjas i sina val, så de själva hittar sin egen väg och vet vad de är bra på. Det framtida gymnasiet bör följa dem åt, och högskolorna öppna sina dörrar för dem, för det är ju inte meningen att våra ungdomar ska slösa bort sina bästa år på att förbereda sig på att söka in till utbildningar, och under tiden tvingas leva i ovisshet.
Sanni Grahn-Laasonen
Undervisningsminister