Statens litteraturpris 2004

- Finansieringen av bibliotekens statsandelar är på väg tillbaks in på de spår som den måste avvika från under depressionsåren. Statsandelarna börjar enligt lagen om användning av tipsmedel igen stegvis betalas med budgetmedel. Detta ger samtidigt fler möjligheter även i fråga om de konstunderstöd som inom olika konstarter beviljas beroende på prövning, sade minister Karpela i sitt tal vid prisutdelningen.

- Vi har i år kommit nära den nivå på bibliotekens statsandelar som rådde före nedskärningarna under depressionen, och staten har betalat indexförhöjningar. Också stödet för inköp av litteratur med liten spridning har fått ett ansenligt tillskott. Det är enligt min mening viktigt, att staten bär sitt ansvar för att biblioteksväsendet bevarar sin serviceförmåga och utvecklas. Man måste ändå minnas - och ibland påminna om - att biblioteken är kommunala kulturinrättningar; finansieringen för biblioteken och hur den utvecklas i framtiden beror nu i hög grad på kommunerna.

Prismotiveringar - statens litteraturpris

"Dollar-Hanna hade ett särskilt förhållande till dynamit". Med den meningen inledde Lars Sund sin roman "Colorado Avenue" för tretton år sedan, första boken i en tredelad berättelse om nittonhundratalets Finland, som i höstas avslutades med romanen "Eriks bok". Dollar-Hanna, från början Hanna Östman, var en viljestark kvinna från Österbotten som i slutet av 1800-talets fattigdom och missväxt lämnade Finland och utvandrade till Amerika. Senare flyttade hon tillbaka till Finland och blev lanthandlerska i hembyn Siklax. Med sig hade hon sin son Otto, den senare legendariska spritsmugglaren, som var huvudperson i romansvitens andra del, "Lanthandlerskans son".

Lars Sunds berättelser spretar ut i alla tänkbara riktningar, med ett oförglömligt, växande persongalleri. Om Dollar-Hanna gillade dynamit har Lars Sund med de här tre romaner varit som en sprängladdning i vår moderna litteratur. Formuleringsglädjen, de otaliga berättargreppen och fantasin har inte många motstycken.

Eriks bok -romaanin päähenkilö Erik Smeds on eläkepäiviä Floridassa viettävä entinen CIA:n agentti, joka eräänä kauniina päivänä 1990-luvun alussa sattuu näkemään aamutelevisiossa miten Mihail Gorbatšov romuttaa Neuvostoliiton. Kylmä sota on viimein ohitse - mutta Erik Smeds ei sittenkään iloitse. Päinvastoin. Hänestä tuntuu kuin hän olisi menettänyt ystävän ja liittolaisen. Gorbatšov päättää puheensa maailmalle kääntymällä aamiaispöydässään istuvan eversti Erik Smedsin puoleen: Sota on ohi, palaa kotiin Siklaxiin.

Ja Erik Smeds palaa Siklaxiin, tuohon nykyisin hyvinkin tunnettuun fiktiiviseen kylään, jonka Lars Sund on ikuistanut aikaisemmissa romaaneissaan. Paluu ikuistetaan tarinaksi, joka kattaa koko 1900-luvun lopun, sota-ajasta meidän aikaamme asti. Kertomukseksi joka pursuu huimapäisyyttä ja huumoria, niin että lukija paikka paikoin mykistyy sen runsaudesta - inspiroivista nokkeluuksista, huumorista ja tiheästä, loistavasta kielestä.

Eriks Smeds återkomst blir upptakten till en historia som spänner över det senare nittonhundratalets Finland, från kriget fram till vår tid. En berättelse som berättas med en sådan halsbrytande våghalsighet och humor och variation i berättargreppen att läsaren ställvis bedövas av myckenheten - om och om igen imponeras man av infallsrikedomen, humorn och det täta, glimrande språket.

I "Eriks bok" visar Lars Sund med imponerande kraft att litteraturen kan vara allvar och lek på en och samma gång. Att böcker kan förändra och forma oss och våra liv: En kungstanke i "Eriks bok", och i hela romansviten, är att historien är en inte för alltid fastslagen sanning, utan en tolkningsprocess, något som vi hela tiden omprövar - och ska ompröva. I det här växelspelet mellan det som varit och våra tankar om det, formulerar vi vilka vi är om och om igen - växer och blir till. "Eriks bok" är ett äventyr, en världsförklaring, som med lätthet intar sin plats som en av de stora romanerna i vårt lands moderna litteratur.

Prismotiveringar - statens översättarpris (endast på finska)

Kirjailija Kersti Bergroth kiteytti huvittavassa kertomuksessaan "Suomentajia" virosta kääntävien ongelmat toteamukseen "Niin lähellä ja niin kaukana". Viron ja suomenkielen samankuuloisuus kun saa usein maallikot kuvittelemaan, että naapurikansan kirjallisuuden suomentaminen olisi helppoa ja sujuisi leikiten.

Jaan Krossin Uppiniskaisuuden kronikka, yli 1200-sivuinen romaani jota suomennoksen ilmestyessä 2003 luonnehdittiin arvosteluissa niin "järkäleeksi" kuin "jötikäksikin", on ollut kääntäjilleen todellinen voimannäyte. 1500-luvulle sijoittuva historiallinen romaani Balthasar Russowin elämästä vaatii kääntäjältään historian ja kansanperinteen mutta ennen kaikkea kielen - viron ja suomen kielen lisäksi myös ruotsin, latinan ja ala-saksan - ja vanhan kansanomaisen puheenparren tuntemusta. Krossin kertomus köyhän talonpoikaiskansan edustajan noususta kirkkoherraksi ja kronikoitsijaksi, oman aikakautensa tulkiksi, on verraton lukukokemus, varsinkin kun sen taustalta kuuluu Krossin Viron 1970-lukua kommentoiva ääni.

Kaisu Lahikaisella ja Jouko Vanhasella on kummallakin takanaan kaksikymmenvuotinen kääntäjänura virolaisen kirjallisuuden parissa. Vanhanen on suomentanut Jaan Krossin tuotantoa ja Jaan Kaplinskia, Lahikainen mm. Juhan Maisten ja Andrus Kivirähkin teoksia. Uppiniskaisuuden kronikan suomentajina he osoittautuvat myös saumattoman yhteistyön tekijöiksi: paksu teos on jäljeltään tasaisen varmaa, nautinnollista luettavaa.

Lahikainen ja Vanhanen ovat kääntäjinä ylittäneet Suomenlahden yli kulkevan kielisillan yhtä taiturimaisesti kuin Uppiniskaisuuden kronikan ensimmäisen kirjan italialaiset sirkustaiteilijat Olevisten kirkontornilta kaupunginmuurin muurin yli pingotetun köyden! Tällä kertaa köyden pää vain päättyy tukevasti suomalaiselle maaperälle, suomalaisen kirjallisen kulttuurin rikastuttajaksi.

Ytterligare information: Esa Rantanen (Centralkommissionen för konst), tfn (09) 160 77065