Undervisningen i finska språket och Finlands kultur utomlands

Besparingarna i undervisningen i finska språket och Finlands kultur utomlands har under den senaste tiden varit föremål för offentlig diskussion. Undervisnings- och kulturministeriet har också tagit emot meddelanden och vädjanden i frågan. I denna artikel redogör vi för bakgrunden till de beslut som fattats och svarar på den oro som framförts.

Undervisnings- och kulturministeriet sätter stort värde på den sakkunskap, det engagemang och det långsiktiga arbete som olika aktörer har lagt ned på att främja undervisningen i finska språket och finländsk kultur utomlands. Dessa insatser har bidragit till att stärka Finlands internationella kulturrelationer.

Undervisningen i finska språket och finländsk kultur har utvecklats under olika tidsperioder beroende på världsläget. Det kulturella samarbetet ökade särskilt under 1960- och 1970 talen genom olika bilaterala kulturavtal. 1990-talet förde med sig betydande förändringar: Sovjetunionens upplösning, de baltiska staternas självständighet och Finlands EU-medlemskap ökade intresset för Finland, det finska språket och kulturen, särskilt i närområdena och i Europa. I dag lever vi åter en gång i en omvälvande tid som har en stor inverkan på de internationella kulturrelationerna och universitetens språkutbud. De flesta av dessa förändringar har vi inte möjlighet att påverka. 

Som mest har det ordnats undervisning i finska språket och finländsk kultur vid cirka hundra universitet i 30 olika länder. Undervisningsverksamheten är fortfarande omfattande och erbjuds för närvarande vid omkring 60 universitet i 23 olika länder. År 2026 omfattar Utbildningsstyrelsens utlandslektorsverksamhet sammanlagt 11 samarbetsuniversitet och 11 utlandslektorer. Den verksamhet som stöds av Utbildningsstyrelsen är viktig, men utgör endast en del av helheten. Största delen av universitetsundervisningen i finska runt om i världen har genomförts utan statlig finansiering, även under tidigare årtionden.

Det ursprungliga syftet med undervisningsverksamheten var att främja det finska språket och den finländska kulturen internationellt. Syftet var också att säkerställa att det i olika länder finns högutbildade experter inom olika sektorer som behärskar det finska språket och har kännedom om kulturen och samhället i Finland. Detta mål har varit välgrundat och viktigt.

Det måste dock konstateras att verksamhetsmiljön har förändrats avsevärt. De finländska högskolorna har internationaliserats, antalet utländska studerande i Finland har ökat och mobiliteten i fråga om studerande och experter har tilltagit till följd av medlemskapet i EU. Den tekniska utvecklingen och universitetens egna lösningar har förnyat språkundervisningen och sätten att lära sig. Under dessa omständigheter finns det även skäl att på nytt se över strukturerna för undervisningen i finska språket och finländsk kultur och dess finansieringsbas.

Finlands offentliga ekonomi och statsförvaltningens strukturella riktlinjer förutsätter att verksamheten bedöms som en helhet. Det handlar inte om enskilda aktörer eller om att ifrågasätta arbetets värde, utan om hur begränsade resurser fördelas i enlighet med regeringsprogrammet och rambesluten för statsfinanserna. 

Vid granskningen av Utbildningsstyrelsens internationella verksamhet är målet är att styra de resurser som finns tillgängliga så effektivt som möjligt. Ur detta perspektiv har det ansetts vara motiverat att rikta sparåtgärderna mot en sammanhängande helhet, i stället för att fördela nedskärningarna jämnt över alla verksamhetsområden.

Utbildningsstyrelsen och undervisnings- och kulturministeriet utvärderar tillsammans framtiden för undervisningen i finska språket och finländsk kultur som en del av resultatstyrningsprocessen. Målet är att identifiera aktuella och hållbara samarbetsformer som svarar mot förändringarna i verksamhetsmiljön.

Statsförvaltningen arbetar kontinuerligt för att utveckla sina verksamhetsmodeller, även i de fall där tidigare strukturer har varit fungerande och uppskattade. Detta är nödvändigt för att verksamheten även i framtiden ska vara verkningsfull och ändamålsenlig.